Författaren

[Verser]

Sjunges som: Min dag är all, Min Je.

Til ewigt lif är Männ’skan skapad worden
GUD sjelf beslöt at bli desz enda alt.
Til ewigt lif hwart barn blir födt på jorden,
GUD osz til lifs af ewig nåd utwalt.
Til ewigt lif är hela släqten köpter.
GUD med sitt blod osz lif förwärfwat har.
Til ewigt lif blir werlden lärd och döpter,
GUD söker sielf hwart Får som wilse far.

GUD är wårt lif! Ho wil för döden rädas?
I JEsu död wår död förwandlad är.
GUD är wårt lif! hwar männ’ska bör nu glädas,
Si JEsu död osz rätta lifwet bär!
Så wiszt wår GUD låt sig på jorden döda,
At losza osz ur dödens dödsens hårda hand,
Så wiszt wår död gör slut på tidsens möda,
Och ingång ger i sälla lifsens land.

Och salig den, som så på döden tänker;
At JEu död ger lif i hiertats grund!
Och salig den med barnslig tro sig sänker
I JEsu Sår! den räds ej dödsens stund
Nej, dödsens dag en full förloszning bådar
Från all slags död som syndens påfölgd war.
I JEsu död man öppen himmel skådar,
Och helt förnögd från jorden afsked tar.

Tack milda GUD, som denne Fånge tagit,
På dådligt wis ur syndsens hårda band,
Tack för hwart ord hwarmed du honom dragit,
Af idel nåd hem til Ditt Frögde-Land!
Man tror at han din Nåd fått se och smaka,
Som sträcker sig til gröfsta syndare,
En blir han nögd och längtar ej tilbaka,
Men prisar glad sin GUD och Frälsare.

På begäran införes följande: Undertecknad har med yttersta bedröfwelse fått höra, at et Bihang til mitt förr utkomna Lefnadslopp blifwit tryckt under namn af Kärlekshändelser, hwarigenom Allmänheten skulle kunna föras på de tankar, som förnötte jag mina få öfriga ögnableck af livstid med sådant, som den som är så nära Evigheten ej höfwes, den enfaldige förargas, och de Gudfruktige hwars trogna förböner jag med tårar utbeder mig, bedröfwas. Jag förklarar därföre härmed, at jag i sådant arbete, ehuru utgifwit i mitt namn, ej har någon del. Såsom waknande ur en swår syndasömn, och sökande min frälsares Iesu Christi Nåd sörjande, stygges jag hjärteligen wid mina förra många synder, och skulle ej för hela werlden wilja öka min swåra skuld, med nya missgärningar, jag anhåller därföre i djup ödmjukhet, at ingeen må misstänka mig at hafwa sammansatt denna berättelse. Och som jag nu äfwen genom Guds öfwerwinneliga Nåd tänker annorlunda och har andra begrepp om synd, än då jag skrev mitt usla lefnadslopp, beder jag, at om någon därigenom förargats han måtte mig det för Christi skull förlåta; och med ömhet och trogna förböner anse den, som hastar utur denna kårta tid in uti en oändlig ewighet

Jacob Guntlack

GUNTLACKS
Äre-Minne,
Uprest
Af Samtelige Desz Med-Bröder
-
Stockholm,
Tryckt i Kongl. Tryckeriet, 1770

[Text]

Med sista Swedenborgska Posten från de Dödas Rike, har man ärhållit följande underrättelse:

Bland de senaste Nyheter, som händt i de Dödas Rike, räknar man billigt Jacob Guntlacks ankomst. Man undflyr här at nämna, huru och på hwad sätt bem:te Guntlack blef af Andarna, wid sin ditkomst, beneventerad och emottagen; på det ej Läsaren må tröttas af widlöftig Berättelse. Man skrider därföre genast til sielfwa Hufwud-Saken, som består i Samtalet imellan Kjerman och Guntlack.

Redan hade Guntlack genomwandradt en del af Ewighetens omäteliga Rymder , då han blef warse långt ifrån en Gubbe, som ropade til honom, med hög röst, desza ord: Du främling ifrån Swerige! Hwad nytt har du at berätta från ditt fädernesland? Guntlack swarade: Det senaste nya, Kära Bror! war det, at jag därstädes nyligen blifwit hängd, för det jag i alla mina dagar stulit, och det, til min olycka, så groft, att jag alltid blifwit rögd, och ej fått tilfälle at blifwa rik genom Stöld, eller någonsin ansedd för en stor Tjuf, som stjäler Tunnor Guld; utan ständigt blifwit räknad bland dem som man kallar små tjufwar, och således har på mig sannats det Ordspråket: at små Tjufwar hänger man upp. Gubben Swarade: Du Tölper! kan du ej begripa, at frågar dig efter något Politiskt nytt? Eller: huru understår du dig at kalla mig Bror? Wet du ej, at jag i lifstiden war Kongl. Maj:ts Tro-Man Borgmästaren Gustaf Kjerman i Stockholm, och dessutom Wällostige Borgare-Ståndets Taleman wid Riksdagar?

Guntlack: Jo, Bror! Jag wet det; men jag wet ock mera.

Kjerman: Hwad wet du mera då?

Guntlack: Jo, jag wet ock det, at Bror Kjerman i sin ungdom war Järnbärare, och at jag äfwen, som Soldat, burit Järn på min axel, dock med den sskillnad, at det Järn och Stål, som jag bar, var polerat. Widare wet jag ock det, at Bror Kjerman i lifstiden blef degraderad från Borgmäsatre i Stockholm til Fånge i Marstrand, och at jag blifwit förwandlad, från Soldat, til Fånge på Warholms Fästning. Jag wet ock det, at du, Bror Kjerman, dog som lifstidsfånge i berörde Stad, och at jag utstått mitt ådömde Döds-Straff utan för Stockholms Södra Tull-Port. Jag äger ej den ärfarenhete och insigt, at jag kan döma öfwer Brors Gärningar; utan jag gör blott en jämnförelse imellan wåra Händelser och widriga Öden, tyckas likna hwarandra. Om då ej likheten af wåra bistra Öden, och det förnedrade tilstånd, hwari wi osz wid wår lefnads slut befunno, kan gifwa mig anledning nog at säga Bror; så torde jag därtil hafwa fullkomligt skäl, i betraktande af wårt nu hwarande tilstånd, då wi bägge äro försatte i de Dödas Rike, där all Jordisk Rang och Heders-Titlar uphöra. Den som i lifstiden warit en Tro-Man, äger här ej någon tour eller företräde framför den, som warit den uslaste Tiggare på Jorden. Här gäller ingen Hög Börd, ingen Helig Stämma, intet Högt Ämbete, ingen Konunga-Magt: och här utestänges ej eller någon Dygdens Män från den Lön, som Dygden åtföljer, fastän han i lifstiden warit en Ofrälse-Man, af låg börd och ringa anseense för werleden. Och således hafwes här ej afseende på, hwad människorna warit i tiden; utan efter döden belönas eller dömas de endast efter deras i lifstiden förda wandel. Jag slutar därföre häraf, at ingen äre-lystnad bör hos osz äga rum, och at wi, blottade på de Caracterer, som åtfölja människornas göromål i werlden, wåga i godt fötroende kunnna kalla hwarandra Bröder.

Kjerman: Jag måste lämna dig rätt, min kära Guntlack, och det så mycket häldre, som jag redan i lifstiden drog mig ifrån den Stora Werlden, öfwergav min Höghet, lämnade min Borgmästare-Titul, och, wida wägar skild ifrån Politiquen, tilbringade min sista lifsdagar i stillhet, på ett Rum, som ej med skäl kan kallas Ärones Högd. Jag wil därföre nu förakta en Jordisk Ära, som jag ej mera kan nå, och jag är nögd at kalla dig min Broder; ty du har warit en fintlig Gosze i dina dagar.

Guntlack: Wälan! Har jag lämnat qwar efter mig många Tjufwar och Skälmar, som warit mina Kamerater och Bröder i tiden; så har jag nu, i deras ställe, efter döden funnit en hederlig Man och Bror, osm kan ärsätta den drift jag hade på hederligt Sällskap i lifstiden, och komma mig at glömma de grofwa Tjufwar och Bedragare, som gemenligen woro min Stallbröder i werlden.

Kjerman: Hwad säger man nu för godt i Swerige?

Guntlack: Den uplystare delen af Nationen talar om Dyr Tid och Wäxel-Wingleri; men små Folket tala om Tjufwar, som begå Inbrotts-Stölder, och i synnerhet om mig.

Kjerman: Lefwer mitt namn ännu i wördad åminnelse hos Swänska Folket?

Guntlack: Det lefde åtminstone sista Riksdag, då Wäxel-Associerade återfingo af Riksens Ständer några Tunnor Guld, som de på 1765 Års Riksdag pröfwades skyldige at til Kronan återbära.

Kjerman: Så förändras Tiderna, och wi med dem. Hwad man dömes skyldig at betala den ena tiden, det får man en annan tid åter tilbaka, och alt det med rätta.

Guntlack: Nota bene! Coursens fall kom imellan.

Kjerman: Hwad! Menar du at Wäxel-Associerade icke skulle hafwa fått åter-betalning af Kronan, omskönt ock Coursen, i stället för at hafwa fallit, skulle hafwa stigit: Eller: Hwad förstår du dig på Wäxel-Coursen

Guntlack: Om Associerade kunnat få någon åter-betalning af Kronan på 1769 Års Riksdag; i händelse, at Wäxel-Coursen ej skulle hafwa fallit, utan stigit: det måtte du Bror Kjerman, som warit en Politicus i dina dagar, bättre weta, än jag, som aldrig annat har fått sköta, än små Saker. Det är sant, at jag föga förstår mig på Coursen; men, som en förnuftig Ande, kan jag dock begripa at, om Coursens fall warit en bewwwekande ordsak, hwarföre Riksens Ständer på sista Riksdag tilllåto någon afprutning på kronan fordran hos Associerade; så kan ej Coursens stegring äfwen tjena til skäl, at eftergifwa något af samma fordringar. Om Associerade fått afkortning på deras Skuld, för det at Betalningen skedde under låg Cours; så gratulerar jag dem, at hafwa warit så lycklige, at de fått liquidera med Kronan den tiden, när Coursen war fallen, och ej nu, då Coursen åter upstigit, och då ingen fallande Cours existerar, som kan gifwa anledning til eftergift af Krono-Fordringar. Det börjar blifwa ett wanligt ord och mycket gängse, at höra talas om åter-betalningar på Riksdagar. Man hörde på 1765 Års Riksdag så mycket talas om Wäxel-Associerades åter-betlaningar til Kronan, och på 1769 Års Riksdag taltes om Kronans åter-betalningar; Hwem wet, om icke wi, nästa Riksdag, torde åter få höra talas om några åter-betlaning?

Kjerman: Jag kan icke finna det.

Guntlack: Men nästa Ständer torde finna det: och hwem kan förut se all den Räfst, som kan anhållas af Uplyste och Nitiske Ständer, hwilka äga en redofordrande Magt. Får Rättwisan wara med i Spelet, och Sanningen lägga alla Saker för öppen dag; så torde mycket kunna blifwa uträttadt, öfwer all wår förmodan.

Kjerman: Hwem hafwa de nu i Swerige, som tager sig an de Allmänna Affairerna, och wårdar Hushållningen wid Krona och Banque, sedan jag öfwergifwit Administrationen? Och sakna ej Swänskarne ännu min nitiska åtgärd, til befrämjande af Kronans och Banquens bästa? Hafwa de redan glömt, huru jag utskeppade redbart Mynt ur Riket, styrde Wäxel-Coursen, så at han ej fick falla för lågt, samt många andra Tjenster, hwarföre alt Riket har at tacka mig, som med ofötruten omsorg och möda städse gått Riket tilhanda?

Guntlack: Jag har utstått större Beswär i mian sagar och haft mera möda, för mindre belöning.

Kjerman: Men du har ej gjordt Publicum några Tjenster, som jag har gjordt.

Guntlack: Jag har endast haft at göra Private Personer. Jag har blott sökt min egen winning. Jag har bjudit til at rikta mig sjelf, på andras bekostnad. Jag har således egenteligen tjent mig sjelf och åtlytdt mina snåla begär; men i stället för att förwärfa mig rikedom och anseende, har jag därigenom blifwit fattig, och därmed skadat både mig sjelf och andra. Men at åter komma til Bror Kjerman; så hörde jag i min tid ej omtalas, at Swänska Folket saknade hwarken Bror eller hans Tjenster; utan man trodde, at det nog lärer ännu gifwas dem i Swerige, som äro hugade at göra Riket slika Tjenster, som Bror i lifstiden gjorde.

Kjerman. Jag frågade: Hwem som nu för tiden mäst tar sig af Hushållningen, rörande Kronan och Banquen? Har du ej hört talas om någon, som i det hänseendet gjordt sig namnkunnig?
Guntlack: Jag wet ej stort af sådana Saker; men den namnkunnigaste Man jag hört omtalas, såsom stark banco-hushållare, är Helleday, som warit banco-Commissarius.

Kjerman: Men, hwad gjorde Helleday så namnkunnig? Eller: Hurudan har hans hushållning i Banquen warit? Kan du därom gifwa mig en fullständig underrättelse?

Guntlack: Ryktet har gjordt honom namnkunnig, men hwad hans Hushållning i Banquen widkommer, så är det en hemlighet, som ej många i Swerige lära känna, til hela sin widd: det torde wwäl blifwa uppenbart i sinom tid; men när jag lefde, wiszte ej Folket mera at säga därom, än blott, at han gjordt et ansenligt tilgrep i Banquen.

Kjerman: Wet du då intet mera, at fråga därom?

Guntlack: Nej, jag har mig den Saken föga bekant; ty jag har aldrig warit kännare af Banco-Affairer i mina dagar. Jag har enast öfwat mig på at bestjäla Private Hus; men Banquen har jag ej kunnat komma åt: och, ehuru mina begär ej alltid warit så låga, at jag ju icke ock någon gång wågat tänka på Banquen; har dock sådana tankar genast hos mig blifwit qwafde, dels af fruktan för det straff, som är Banco-Tjufwars tilbörliga lön, dels ock, för det jag warit främmande och obekant i Banquen, och således ej haft så godt tilfälle at stjäla där, dels ock, för det jag wetat at Banco-Hwalfen förut blifwit wackert tömda på redbart Mynt; så at jag trodt mig wara den argaste Tjuf under Solen, om jag ej skulle låta Banquen få hafwa Sedel-Myntet i fred.

Kjerman: Jag finner ej annat, bror Guntlack, än at icke Sedel-Myntet, när det gäller, är långt bättre och wigare, än redbart mynt.

Guntlack: Och därtil med beqwämligare och lättare til at stjäla. Jag har sjelf funnit nyttan däraf; men när jag stulit Redbarheter, har jag haft mera omak och snarare blifwit exponerad: därföre bifaller jag hwad bror säger, och tror Sedel-Myntet är bättre.

Kjerman: Hwad Cours hafwa de nu på Swänska Beursen?

Guntlack: Jag har sagt, at jag föga förstår mig på Coursen, och därföre wet jag ej eller at säga, huru hög Coursen war den sista post-dag jag lefde, och det så mycket mindre, som jag då ej hade tid att tänka på sådana. Jag ahr aldrig stulit på Beursen, ej heller warit Wäxel-Winglare. Nog har jag hört Folket mycket tala om Wäxel-Ryttare; men jag känner ej sådant Folk, ty jag har aldrig warit af Rytteriet, utan af det gemena Fot-Folket, som ej förstå sig på annat, än dyrka up Dörrar och Lås, föröfwa Inbrotts-stölder.

Kjerman: Ehuru du warit en nedrig Tjuf; har du dock ibland wisat prof af qwickhet och fintlighet, såsom: när du flere gånger behändigt rymt ur Arresten, och kommit på flykten.

Guntlack: Om jag ägt någon slags färdighet uti min lilla Krets; så döm sjelf, Bror Kjerman, hwad Stor-Werk jag kunnat uträtta, om jag haft Handels-Genie, och tillfälle at få insigt och öfwa mig i Wäxel-Saker.

Kjerman: jag tror du hade då blifwit en mästerlig Bof, och om du fått ockra på Wäxlar och styra Cours, lärer Coursen snart hafwa blifwit 200 Mark.

Guntlack Och jag tror: at tilfället har ofta gjordt Tjufwen. Far wäl, kära Bror!

Härmed slutade Samtalet imellan Kjerman och Guntlack, för denna gången, och de skildes åt. Om de flera gånger komma at träffas och talass wid, och man med Swedenborgiska Posten får weta något däraf, wil man ej underlåta, at därom lämna Allmänheten nöjaktig underrättelse.

[Text]

Jag undrar högeligen, Min kära Bror, Lasse Tysk, huru ni tilgår uti wåra Fäders Bygder, om de ännu hafwa tilgång och förråd på så namnkunniga, fintliga och målskickade Män, som wi uti wår lefwande Period warit, som wiszerligen wisat prof af mycken färdighet och qwickhet uti wåra under händer hafwande Werk och Affairer; Säg Min kära Bror Lasse! Hwad menar du? Tror du wäl, at någon nu för tiden kan finnas, behjärtadt kan träda uti wåra fotspår, at han kan lämna det Allmänna et odödeligt och så betydande namn af fintlighet efter sig, som du och jag, emedan jag fullkomligen tror, det wåra namn ännu lefwa uti en stadig och undranswärd åtanke hos Efter-Werlden.

Lasse Tysk. Min käre Bror Cartouche! Du tycker wäl ej illa, at jag kallar dig Bror tillbaka, efter du kallar mig Bror; ehuru wi ej warit Landsmän eller lika högt studerade, så tycker jag dock, at wåra ej mycket olika bedrifter nästan befalla mig kalla dig Bror; du wet också, at jag uti min tid ej eller warit så oskickelig i mina göromål, at jag just därföre bör skämmas at kalla dig Bror; du wet ock, som du sielf säger, at mitt namn, så wäl som ditt, ännu uti en undranswärd åtanke hos Efter-Werlden lefwer, Och således kallar jag dig odisputerligt Bror, och – - -

Cartouche. Jag har ej talat om warken Landsmän eller Studier, ej eller nekat dig kalla mig Bror, emedan du är en lika så väl meriterad Man, som jag, och just ej har någon ting at träta om; men swara mig nu allenast på min fråga: om du tror eller wet, at någon så betydande och widt nmankunnig Mann uti i vår Profession kan finnas som du, Min kära bror, och jag warit?

Lasse Tysk. Min Kära Bror! du sätter mig en nog benig fråga före, som jag wäl har mycken swårighet til at beswara; dock har jag af ryktet förnummit, at det skal finnas en ej så päfwem och osluger Gosze, wid namn Guntlack, som redan wisat prof af en förunderlig qwickhet uti sina företagande Ämnen; och, som jag tror och förnummit, så lärer lyckan snart nog, äfwen så wäl för honom som för mig, blifwa nog trång, då du Kära Bror, så wäl som jag, får tillfälle, at widare tala med honom sjelf därom, eljest wet jag just ingenting, som kan äga något företräde för honom uti wår profession.

Cartouche. Hwad, Min Kära Bror! så hör jag då, at wår Profession ännu idkas af qwicka Snillen, och ej aldeles är bortskämd af dumma klåpare, som til en stor myckenhet fants uti min tid och ännu lära finnas, hwilka så när aldeles skämt bort en så behändig och lätt Profession, emedan den, som du sjelf wet, är ganska mycket, åtminstone på den tiden, inskränkt, och strängeligen förbuden at idkas.

Lasse Tysk. Ja, Min Kära Bror Cartouche! du har därutinnan ganska rätt; ty jag wet, at jag också war åtskilliga gånger rätt illa exponerad för mitt behändiga och fintliga handtwerk, och det mästadelen för mina dumma compagnioner, som mig därutinnan behjelplige word. Men se, Min Kära Bror, hwad är det för en Man, som kommer osz där emot? jag tycker mig förut kunna gisza, at wi uti honom lära finna en fötrolig Wän och Bror; tala du, Min Kära Bror Cartouche, honom allenast til, at wi må förnimma hans namn och Fädernesland.

Cartouche. Wälkommen du Främling til wåra Parker, hwad heter ditt namn och Fädernesland?

Främlingen. Mitt namn är Jacob Guntlack och mitt Fädernesland är Swerige.

Lasse Tysk. Heter du Guntlack och ditt Fädernesland är Swerige?

Guntlack. Ja.

Lasse Tysk. Är du den samma Guntlack, som warit så beryktad och namnkunnig ibland Allmänheten för dina qwicka och fintliga tilgrep uti wår nog förut bekanta Profession; så wele wi hädanefter kalla hwarandra Bröder?

Guntlack. Jo men; jag har wäl aldrig warit blyg eller skuggrädd, och mindre kan det pasza sig för mig nu; därföre låt mig äfwenwäl få weta edra Namn, emedan I lären wara äfwen så goda Buszar, som jag.

Cartouche. Jo! Har du någonsin hört talas om den Fransyska Cartouche?

Guntlack. Jo.

Cartouche. Jag är den samma, och denna min Följeslagare är den namnkunnige Stor-Tjufwen Lasse Tysk.

Guntlack. Det kan jag aldrig tro.

Cartouche Jo, jo; war övertygad därom; wi äro de samma; berätta du osz om dina hafda Öden och Fataliteter, och hwad som bewekt dig, uti din bästa Ålder och Ungdom, at besöka de Dödas Boningar och Hemwist.

Guntlack. Nå min fan! mina bistra Öden winna dock nu en märkelig lindring, i det, som jag näppeligen kunde tro, at jag här skulle finna så långwägade Wänner och Bröder, som warit så betydande Företrädare för mig uti det samma Hantverk, hwaruti jag mig stundeligen öfwadt, nämligen, det behändiga och wiga Snatteri-Ämbetet, och kan jag med skäl säga, at jag aldrig, ehuru flitigt jag sökt, träffat någon, som kunnat duka upp emot Eder; ja, jag har icke en gång sjelf kunnat förskaffa mig så långa och wiga finger, som jag dem åstundat, för at ernå någon likhet med mina Företrädare, som jag så mycket hört omtalas och ständigt haft i tankarna.

Lasse Tysk. Min käre bror Guntlack! du må ej wara så öfwerflödig uti berömmandet om wåra bedrifter; ty du har sjelf warit en af de slugaste och fintligaste Tjufwar, både under och för din tid; du har äfwenwäl, som jag förnummit, uppå et behändigt wis practiseradt dig utur åtskilliga Arrest-Rum och Fästningar; du har aldrig warit rådlös eller modfäld, utan ständigt förslagen at finna utwägar, för at undfly dina olyckor och motgångar.

Guntlack. Det kommer aldrig i mitt hufvud; ty då hade jag ej blifwit hängd.

Lasse Tysk. Ja, ja; jag förstår nog, Kära Bror, du lär ej kunna tåla, at det allmänna Ordspråket: egit beröm luktar alltid illa; skal sannas på dig

Guntlack. Ja, det är ganska riktigt.

Cartouche. At du blifwit hängd, Min kära Bror! det är ej så underligt; men wi skola ej förnöta tiden med så många onödiga krus, utan berätta du osz allenast något nu, som kan uppfylla wår wett-girighet med några nyheter, samt om wåra namn ännu äro ihogkommne och bekante hos den lefwande Werlden.

Guntlack. Nog kan jag ha många nyheter at berätta eder; men jag erinrar mig en ting; jag wet ej, om jag wil kalla Er Bröder, emedan jag ej länge sedan war i samtal med en ganska hederlig och stålter Gubbe och Bror, hwars namn är – - – - dock tyst, jag wil ej nämna honom så länge, utan endast wara nögd at profitera af eder närwarelse och samtal.

Cartouche. Hwad! Wil du ej wara Bror med osz?

Guntlack. Jo, jag lärer åtminstone ej kunna finna anständigare och wärdigare Bröder för mig, än Eder.

Lasse Tysk. Och ändock sade du: jag wet ej, om jag wil kalla Er Bröder, emedan jag talt med – - – -

Guntlack. Å, Käre Bror! du bör ej taga det så illa up, ty jag hade ingen mening därmed; det war allenast en sort onyttig Ambition och Phantasie, som upsteg hos mig, emedan jag kom ihog den storordiga och stålta Gubben jag förut talt med, och tyckte mig således ej wara mindre Karl, än han.

Cartouche. Kan du då ej säga osz hwad det är för en Man?

Guntlack Nej, Min Kära Bror! du bör ursäkta mig, at jag ännu ej wil nämna hans namn; men framdeles skal jag ej undandraga mig att berätta det, tillika med flera andra Nyheter och Hemligheter.

Lasse Tysk. Du måste, Min käre Bror, wara en rätt underlig Karl, som ej wil berätat osz något, hwarken om det ena eller det andra.

Guntlack. Och jag tycker du måtet wara långt underligare, som wil tvinga af mig en Berättelse, som jag ännu ej wil låta dig weta, det är nog, at du framdeles får weta den.

Cartouche. Nå, nå, Kära Bror! förtreta dig ej så mycket öfwer wår Sällskaps-Bror, Lase Tysk; du wet ju förut, at han också, så wäl som flera andra wåra Gelikar, har sina fel; wi skola ej widare fråga dig om den Mannen, uppskjuta den frågan, til desz du sjelf behagar at förnöja osz därmed.

Guntlack/. Du, Kära Bror, talar som en förnuftig Man.

Lasse Tysk. Än jag då? Talar jag som en Skälm?

Guntlack. Som en Skälm, kan jag wäl intet säga; ty då skulle jag skämma mig sjelf, emedan wi äro Bröder och idkadt et och samma handtwerk; men du är så nyfiken at fråga mig om Saker, som jag ej wil berätta dig nu, utan framledes, som jag förut sagdt; och därföre tycker jag du kan låta säga dig; du wet ju, at jag är en ordhålen Man och ej en sådan, som löper med fladder; om du det gör, så äro wi lika så goda Wäuner, som wi förut warit.

Lasse Tysk. Ja, Kära Bror! jag tror dig på dina ord.

Guntlack. Se här har du min hand; det jag lofwat skal jag uppfylla.

Cartouche. Du måtte wara en rätt hurtig och belefwad Man, Min Kära Bror Guntlack.

Guntlack. Ingen ting at skryta af, och knapt til husbehof.

Cartouche. Jag tror Lasse Tysk har rätt; du wil ej bliwfa berömd. Ja, intet med munnen allena.

Cartouche. Det är ganska riktigt; men, Min Käre Bror! wil du ej heller gör amig til wiljes, at berätta det, som jag frågar dig om.

Guntlack. Jo, altför gärna, Min kära Bror; men nu har jag ingen tid öfrig; jag måste först gå bort med en annan, wid namn Göthen, som jag ej ännu talt med; at Edra namn ännu lefwa, det ha Ni förnummit, och at jag blifwit hängd, det wet Ni, och hwilket är den senaste Nyheten jag kan berätta Eder; men kunnen I nu berätta mig, hwar jag skal träffa Göthen, så gören I mig en stor tjenst, emedan jag ännu är obekant här å orten.

Lasse Tysk. Jo, alltför gärna, Min Kära Bror! jag skal följa med dig til honom, om du tillåter mig, at göra dig sällskap.

Guntlack. Jo, rät wäl; än du, Bror Cartouche! wil du ej göra sällskap?

Cartouche. Nej, ännu får jag ej tid; men jag wil straxt komma efter. Adieu.

Guntlack. Farwäl.

Härwid slöts för denna gången Samtalet imellan Cartouche, Lasse Tysk, och Guntlack; men de lära snart nog, efter Guntlacks sista utlåtelse, träffas, at fortfara widare uti sitt påbegynta Samtal, då antalet, som jag förut tycker, lärer blifwa påökt med Göthen.

[Verser]

Om Wåren börjar all ting bära
Sin grönska som snart tager af,
Och när som Lien börjar skära,
Så faller det och ned i qwaf.

Jag skulle wäl i sanning tacka
Den mig et Sådant Minne skänkt;
Men jag nu swarar det tilbaka,
At det mig mera hafwer kränkt.

Det är wäl wiszt at jag är saker,
Til fel och drifter jag har gjordt.
Men akte sig, han ej så raker
Förgriper sig, at det blir spordt.

Jag wil be GUD i all’ min dagar,
At det ock icke måtte ske,
At han med lyckan sin så lagar,
Så han i gropen faller ner.

Men akta dig, du ej så lefwer,
At du i werlden rymma må.
Låt si, om det då blir din heder
At som en hamn tilbaka gå.

Jag hoppas ej at bli osalig,
När jag från werlden skiljes hä’n.
Och sedan wandra här ostadig,
Det lärer blifwa alt för sent.

Och när det mig en gång så händer,
At jag ur tiden måste gå;
Så tror jag wiszt at GUD mig sänder,
Sin hjelp den jag fast hoppas på.

Om nåd mig skulle blifwa skänkter,
Så torde det då blifwa swårt
För afunds-tungan som nu tänker,
Min sak at göra alt för hård.

Jag lemnar alt i HERrans händer,
Och blifwer säker i hans Wård.
Är det hans wilja och så händer,
Så blir jag hulpen och får nåd.