Guntlack dementerar och hävdar sitt författarskap (Dagligt Allehanda, 27 dec 1770)

Från Dagligt Allehanda

På begäran införes följande: Undertecknad har med yttersta bedröfwelse fått höra, at et Bihang til mitt förr utkomna Lefnadslopp blifwit tryckt under namn af Kärlekshändelser, hwarigenom Allmänheten skulle kunna föras på de tankar, som förnötte jag mina få öfriga ögnableck af livstid med sådant, som den som är så nära Evigheten ej höfwes, den enfaldige förargas, och de Gudfruktige hwars trogna förböner jag med tårar utbeder mig, bedröfwas. Jag förklarar därföre härmed, at jag i sådant arbete, ehuru utgifwit i mitt namn, ej har någon del. Såsom waknande ur en swår syndasömn, och sökande min frälsares Iesu Christi Nåd sörjande, stygges jag hjärteligen wid mina förra många synder, och skulle ej för hela werlden wilja öka min swåra skuld, med nya missgärningar, jag anhåller därföre i djup ödmjukhet, at ingeen må misstänka mig at hafwa sammansatt denna berättelse. Och som jag nu äfwen genom Guds öfwerwinneliga Nåd tänker annorlunda och har andra begrepp om synd, än då jag skrev mitt usla lefnadslopp, beder jag, at om någon därigenom förargats han måtte mig det för Christi skull förlåta; och med ömhet och trogna förböner anse den, som hastar utur denna kårta tid in uti en oändlig ewighet

Jacob Guntlack

Guntlacks Äre-Minne, Uprest Af Samtelige Desz Med-Bröder (1770)

[Titelblad]

GUNTLACKS
Äre-Minne,
Uprest
Af Samtelige Desz Med-Bröder
-
Stockholm,
Tryckt i Kongl. Tryckeriet, 1770

[Verser]

Du Guntlack, som uppå wår Lista,
Ditt Rum så wärdigt upfylt har,
Skal du nu nalkas til ditt sista,
Lär knapt din Like finnas qwar.
Din Dom är största Mäster-Bref,
Hwaraf man sin förtjenst kan lära;
Men sjelf du tolkat bäst din Ära,
Då du sitt Lefnads-Lopp beskref.

* * *

Om man blott wille rätt betänka,
Hur få Cartoucher Norden sedt,
Man borde dig din frihet skänka,
Som en belöning för ditt Wett.
Båd Göten, Du och Lasse Tysk,
Kan wittna nog och osz påminna,
At man en fintlig Tjuf kan finna,
Fast han just intet är Fransyskt.

Wi lofwa dig, at Marmor stjäla,
Och resza dig en Äre-Stod:
En Sten-Styl skal därå förmåla,
Om dina Bragder och ditt Mod.
Där skal din motgång winna pris,
Ditt goda hjärta skal berömmas,
Och Rådmans-Jungfrun intet glömmas,
Som halp dig på så ömsint wis

* * *

At dina Daters antal fylla,
På piedestalen ristas bör,
Hwad andra fått uppå dig skylla;
Som de din fromhet tackat för;
Men fresta än och war ej seen,
At rymma undan dina Öden!
Kan du ej det, så samlar döden
Dig snart til dina Fäders ben

Af osz, som dina Trogna Bröder,
Skull höras sorglig Klago-Sång,
Om du fick hemwist utom Söder,
Och lyckan dig där blefwe trång;
Men, se’n du gått ur tiden ut,
Om då din Wålnad kan försöka,
At åter rymma hit och spöka,
Blir det din Mäster-Coup til slut.

Guntlacks Egenhändiga Swar Uppå desz Äre-Minne. (1770)

[Förstasida]

GUNTLACKS
Egenhändiga Swar
Uppå desz
Äre-Minne.

Stockholm,
Tryckt uti Kongl. Tryckeriet, 1770.

[Verser]

Om Wåren börjar all ting bära
Sin grönska som snart tager af,
Och när som Lien börjar skära,
Så faller det och ned i qwaf.

Jag skulle wäl i sanning tacka
Den mig et Sådant Minne skänkt;
Men jag nu swarar det tilbaka,
At det mig mera hafwer kränkt.

Det är wäl wiszt at jag är saker,
Til fel och drifter jag har gjordt.
Men akte sig, han ej så raker
Förgriper sig, at det blir spordt.

Jag wil be GUD i all’ min dagar,
At det ock icke måtte ske,
At han med lyckan sin så lagar,
Så han i gropen faller ner.

Men akta dig, du ej så lefwer,
At du i werlden rymma må.
Låt si, om det då blir din heder
At som en hamn tilbaka gå.

Jag hoppas ej at bli osalig,
När jag från werlden skiljes hä’n.
Och sedan wandra här ostadig,
Det lärer blifwa alt för sent.

Och när det mig en gång så händer,
At jag ur tiden måste gå;
Så tror jag wiszt at GUD mig sänder,
Sin hjelp den jag fast hoppas på.

Om nåd mig skulle blifwa skänkter,
Så torde det då blifwa swårt
För afunds-tungan som nu tänker,
Min sak at göra alt för hård.

Jag lemnar alt i HERrans händer,
Och blifwer säker i hans Wård.
Är det hans wilja och så händer,
Så blir jag hulpen och får nåd.

Guntlacks tacksägelse för äreminnet, til samteliga desz medbröder

[Titelblad]

Guntlacks tacksägelse
för äre-minnet,
til
samtelige desz medbröder
-
Stockholm,
Tryckt hos Wennberg och Nordström, år 1770.

[Text]

Tack wärde bröder för den heder
Som i mitt minne tycks beredt,
Om jag i konsten liknat Eder
Ell’ om jag mönster För er gedt,
Det ingen an än osz angår:
Nog af täcks werlden osz beundra
För det wi kunna stjela, Plundra
Må hedren jämlik blifwa vår

Men Bröder! äro vi allena,
Som hafwom rätt til Äre-stod?
Nej men, wi få ej dem förklena,
Som digre Bragder större mod
gjort wärde i wårt Samband träda,
ut lika plats med oss bekläda,
ut med osz winna lika pris,
fast alla ej få lika ris.

Den, som på andras lycka trampar,
Då han til ärans spets upgår:
Den som med djerfwa fötter klampar,
På fria Folck-slags Frihets spår:
Den, som med penning-wingleri,
kan sälja Tusend män’skiors öden,
Och le åt dem i hungers nöden:
Hwem bättre är af dem än Wi

Då jag, som forst en kappråck snattadt
Och derför fådt min rätta del,
Derpå mit goda ryckte mattadt,
Och köpt, mig tillkändt andras fel,
At ödets piska ofta slagen,
Af brott til brott just blifwit dragen,
Är nögd, ty straffet är min rätt.
Må andra slippa mera lätt?

Tänk bröder! Om jag kund’ försöka,
Sen jag ur tiden har gådt ut,
Ut åter rymma hit och spöka;
Blef det wist Mäster-coup til slut,
Om då min Wålnad kunde skrämma
Både Er och andra, som utskämma
Båd Mänsklighet och lagens magt!
Det är min önskan. Ware sagt!