När vi har att göra med ”författaren” som en funktion av diskurs, måste vi betrakta kännetecknen hos en diskurs som stöder detta bruk och bestämma dess avvikelser från andra diskurser. Om vi begränsar våra anmärkningar till de böcker och texter med författare, kan vi isolera fyra olika särdrag.
För det första är de tillägnelseobjekt. Den egendomsform som de blivit är av en särskild typ, vars juridiska kodifiering fullbordades för åtskilliga år sedan. Det är också viktigt att notera att dess status som egendom är historiskt underordnad strafflagen som kontrollerar dess tillägnelse. Tal och böcker tillskrevs verkliga författare, till skillnad från mytiska eller viktiga religiösa figurer, endast när författaren blev föremål för straff och i den mån hans diskurs betraktades som en överträdelse. I vår och utan tvivel andra kulturer var diskurs inte ursprungligen ett ting, en produkt eller en ägodel, utan en handling situerad i ett bipolärt fält av heligt och profant, lagligt och olagligt, religiöst och blasfemiskt. Det var en yttring laddad med risker innan det blev en ägodel fångad i en krets av egendomsnormer. Men det var just när ett system av ägande och strikta copyrightregler etablerades (mot slutet av 1700-talet och början av 1800-talet), som de överträdande egenskaperna inneboende i skrivhandlingen blev litteraturens kraftfulla imperativ. Det var som om författaren, så fort han accepterades i den sociala egendomsordningen som reglerar vår kultur, kompenserade för sin nya status genom att återuppliva det äldre bipolära diskursfältet i en systematisk överträdelsepraxis och att återinföra skrivandets faror, vilka nu hade förlänats egendomens förmåner.
För det andra är ”författarfunktionen” inte universell eller konstant i all diskurs. Även i vår civilisation har samma texttyper inte alltid krävt författare. Det fanns en tid då de texter vi idag kallar ”litterära” (historier, folklore, epos och tragedier) accepterades, cirkulerades och valoriserades utan några frågor om författarens identitet. Deras anonymitet ignorerades, eftersom deras verkliga eller antagna ålder var en tillräcklig garanti för deras autenticitet. Text som vi nu kallar ”vetenskaplig” (rörande kosmologi och himlarna, medicin eller sjukdom, naturvetenskap eller geografi) sågs emellertid på medeltiden endast som sannfärdig om författarens namn angavs. Uttryck som ”Hippokrates sa…” eller ”Plinius berättar att…” var inte bara formler för auktoritetsbaserade argument, de markerade en bevisad diskurs. På 1600- och 1700-talen utvecklades en fullständigt ny föreställning, då vetenskapliga texter accepterades efter sakliga hänsyn och positionerades i ett anonymt och sammanhängande begreppssystem av etablerade sanningar och verifieringsmetoder. Bestyrkandet krävde inte längre någon referens till individen som producerat dem. Författarens roll försvann som en sanningsindikator och där den återstod som en uppfinnares namn var det endast för att skildra ett särskilt teorem eller proposition, en underlig effekt, en egenskap, en kropp, en grupp element eller ett patologiskt syndrom.
Samtidigt accepterades emellertid ”litterär” diskurs endast om den bar en författares namn. Varje poetisk eller prosaisk text var skyldig att uppge sin författare samt tiden, platsen och förhållandena för dess författande. Meningen och värdena som tillskrevs texten var beroende av denna information. Om texten av misstag eller avsiktligt presenterades anonymt, gjordes det yttersta för att lokalisera dess författare. Litterär anonymitet var endast intressant som en gåta att lösa. Då, liksom idag, var litterära verk totalt dominerade av författarens suveränitet. (Dessa anmärkningar är otvivelaktigt alldeles för kategoriska. Litteraturkritiken har sedan länge befattat sig med aspekter av texten, som inte är fullständigt beroende av föreställningen om en individuell skapare. Vidare har matematikens författare blivit lite mer än en praktisk referens till ett särkilt teorem eller grupp av propositioner. Och i biologi eller medicin har referensen till författare eller till tiden för dess forskning en huvudsakligen annorlunda betydelse. Utöver att ange informationskällan, intygar den bevisets pålitlighet, eftersom den medför en uppskattning av de tekniker och experimentellt material som fanns tillgängliga vid en given tid i ett särskilt laboratorium).
Den tredje punkten angående denna ”författarfunktion” är att den inte bildas spontant genom ett simpelt tillskrivande av en diskurs till en individ. Den är resultatet av en komplex operation, vars syfte är att konstruera den rationella enhet vi kallar en författare. Denna konstruktion tilldelas tvivelsutan en ”realistisk” dimension då vi talar om en individs ”djup” eller ”kreativa” kraft, hans intentioner eller den ursprungliga inspirationen som manifesteras i skrivandet. Likväl är dessa aspekter av en individ, som vi betecknar som en författare (eller som inbegriper en individ som en författare), psykologiska projektioner av vårt sätt att hantera texter: i jämförelserna vi gör, dragen vi ser som relevanta, kontinuiteterna som vi tillskriver eller uteslutandena vi praktiserar. Dessutom varierar alla dessa operationer med perioden och typen av diskurs. En ”filosof” och en ”poet” konstrueras inte likadant och författaren till en 1700-talsroman skapades på ett annorlunda sätt än den moderna romanförfattaren.
(…)
Utdrag ur Foucault, Michel (1977), ”What is an Author?” i Language, Counter-Memory, Practice (Red. Donald F. Bouchard). Ithaca, New York: Cornell University Press. s. 124-127.
