Samtal, Imellan för detta Borgmästaren Kjerman … (1771)

[Titelblad]

Samtal,
Imellan för detta
Borgmästaren KJERMAN,
Och
JAKOB GUNTLACK,
I de Dödas Rike.
-
Stockholm,
Tryckt i Kongl. Tryckeriet, 1771.

[Text]

Med sista Swedenborgska Posten från de Dödas Rike, har man ärhållit följande underrättelse:

Bland de senaste Nyheter, som händt i de Dödas Rike, räknar man billigt Jacob Guntlacks ankomst. Man undflyr här at nämna, huru och på hwad sätt bem:te Guntlack blef af Andarna, wid sin ditkomst, beneventerad och emottagen; på det ej Läsaren må tröttas af widlöftig Berättelse. Man skrider därföre genast til sielfwa Hufwud-Saken, som består i Samtalet imellan Kjerman och Guntlack.

Redan hade Guntlack genomwandradt en del af Ewighetens omäteliga Rymder , då han blef warse långt ifrån en Gubbe, som ropade til honom, med hög röst, desza ord: Du främling ifrån Swerige! Hwad nytt har du at berätta från ditt fädernesland? Guntlack swarade: Det senaste nya, Kära Bror! war det, at jag därstädes nyligen blifwit hängd, för det jag i alla mina dagar stulit, och det, til min olycka, så groft, att jag alltid blifwit rögd, och ej fått tilfälle at blifwa rik genom Stöld, eller någonsin ansedd för en stor Tjuf, som stjäler Tunnor Guld; utan ständigt blifwit räknad bland dem som man kallar små tjufwar, och således har på mig sannats det Ordspråket: at små Tjufwar hänger man upp. Gubben Swarade: Du Tölper! kan du ej begripa, at frågar dig efter något Politiskt nytt? Eller: huru understår du dig at kalla mig Bror? Wet du ej, at jag i lifstiden war Kongl. Maj:ts Tro-Man Borgmästaren Gustaf Kjerman i Stockholm, och dessutom Wällostige Borgare-Ståndets Taleman wid Riksdagar?

Guntlack: Jo, Bror! Jag wet det; men jag wet ock mera.

Kjerman: Hwad wet du mera då?

Guntlack: Jo, jag wet ock det, at Bror Kjerman i sin ungdom war Järnbärare, och at jag äfwen, som Soldat, burit Järn på min axel, dock med den sskillnad, at det Järn och Stål, som jag bar, var polerat. Widare wet jag ock det, at Bror Kjerman i lifstiden blef degraderad från Borgmäsatre i Stockholm til Fånge i Marstrand, och at jag blifwit förwandlad, från Soldat, til Fånge på Warholms Fästning. Jag wet ock det, at du, Bror Kjerman, dog som lifstidsfånge i berörde Stad, och at jag utstått mitt ådömde Döds-Straff utan för Stockholms Södra Tull-Port. Jag äger ej den ärfarenhete och insigt, at jag kan döma öfwer Brors Gärningar; utan jag gör blott en jämnförelse imellan wåra Händelser och widriga Öden, tyckas likna hwarandra. Om då ej likheten af wåra bistra Öden, och det förnedrade tilstånd, hwari wi osz wid wår lefnads slut befunno, kan gifwa mig anledning nog at säga Bror; så torde jag därtil hafwa fullkomligt skäl, i betraktande af wårt nu hwarande tilstånd, då wi bägge äro försatte i de Dödas Rike, där all Jordisk Rang och Heders-Titlar uphöra. Den som i lifstiden warit en Tro-Man, äger här ej någon tour eller företräde framför den, som warit den uslaste Tiggare på Jorden. Här gäller ingen Hög Börd, ingen Helig Stämma, intet Högt Ämbete, ingen Konunga-Magt: och här utestänges ej eller någon Dygdens Män från den Lön, som Dygden åtföljer, fastän han i lifstiden warit en Ofrälse-Man, af låg börd och ringa anseense för werleden. Och således hafwes här ej afseende på, hwad människorna warit i tiden; utan efter döden belönas eller dömas de endast efter deras i lifstiden förda wandel. Jag slutar därföre häraf, at ingen äre-lystnad bör hos osz äga rum, och at wi, blottade på de Caracterer, som åtfölja människornas göromål i werlden, wåga i godt fötroende kunnna kalla hwarandra Bröder.

Kjerman: Jag måste lämna dig rätt, min kära Guntlack, och det så mycket häldre, som jag redan i lifstiden drog mig ifrån den Stora Werlden, öfwergav min Höghet, lämnade min Borgmästare-Titul, och, wida wägar skild ifrån Politiquen, tilbringade min sista lifsdagar i stillhet, på ett Rum, som ej med skäl kan kallas Ärones Högd. Jag wil därföre nu förakta en Jordisk Ära, som jag ej mera kan nå, och jag är nögd at kalla dig min Broder; ty du har warit en fintlig Gosze i dina dagar.

Guntlack: Wälan! Har jag lämnat qwar efter mig många Tjufwar och Skälmar, som warit mina Kamerater och Bröder i tiden; så har jag nu, i deras ställe, efter döden funnit en hederlig Man och Bror, osm kan ärsätta den drift jag hade på hederligt Sällskap i lifstiden, och komma mig at glömma de grofwa Tjufwar och Bedragare, som gemenligen woro min Stallbröder i werlden.

Kjerman: Hwad säger man nu för godt i Swerige?

Guntlack: Den uplystare delen af Nationen talar om Dyr Tid och Wäxel-Wingleri; men små Folket tala om Tjufwar, som begå Inbrotts-Stölder, och i synnerhet om mig.

Kjerman: Lefwer mitt namn ännu i wördad åminnelse hos Swänska Folket?

Guntlack: Det lefde åtminstone sista Riksdag, då Wäxel-Associerade återfingo af Riksens Ständer några Tunnor Guld, som de på 1765 Års Riksdag pröfwades skyldige at til Kronan återbära.

Kjerman: Så förändras Tiderna, och wi med dem. Hwad man dömes skyldig at betala den ena tiden, det får man en annan tid åter tilbaka, och alt det med rätta.

Guntlack: Nota bene! Coursens fall kom imellan.

Kjerman: Hwad! Menar du at Wäxel-Associerade icke skulle hafwa fått åter-betalning af Kronan, omskönt ock Coursen, i stället för at hafwa fallit, skulle hafwa stigit: Eller: Hwad förstår du dig på Wäxel-Coursen

Guntlack: Om Associerade kunnat få någon åter-betalning af Kronan på 1769 Års Riksdag; i händelse, at Wäxel-Coursen ej skulle hafwa fallit, utan stigit: det måtte du Bror Kjerman, som warit en Politicus i dina dagar, bättre weta, än jag, som aldrig annat har fått sköta, än små Saker. Det är sant, at jag föga förstår mig på Coursen; men, som en förnuftig Ande, kan jag dock begripa at, om Coursens fall warit en bewwwekande ordsak, hwarföre Riksens Ständer på sista Riksdag tilllåto någon afprutning på kronan fordran hos Associerade; så kan ej Coursens stegring äfwen tjena til skäl, at eftergifwa något af samma fordringar. Om Associerade fått afkortning på deras Skuld, för det at Betalningen skedde under låg Cours; så gratulerar jag dem, at hafwa warit så lycklige, at de fått liquidera med Kronan den tiden, när Coursen war fallen, och ej nu, då Coursen åter upstigit, och då ingen fallande Cours existerar, som kan gifwa anledning til eftergift af Krono-Fordringar. Det börjar blifwa ett wanligt ord och mycket gängse, at höra talas om åter-betalningar på Riksdagar. Man hörde på 1765 Års Riksdag så mycket talas om Wäxel-Associerades åter-betlaningar til Kronan, och på 1769 Års Riksdag taltes om Kronans åter-betalningar; Hwem wet, om icke wi, nästa Riksdag, torde åter få höra talas om några åter-betlaning?

Kjerman: Jag kan icke finna det.

Guntlack: Men nästa Ständer torde finna det: och hwem kan förut se all den Räfst, som kan anhållas af Uplyste och Nitiske Ständer, hwilka äga en redofordrande Magt. Får Rättwisan wara med i Spelet, och Sanningen lägga alla Saker för öppen dag; så torde mycket kunna blifwa uträttadt, öfwer all wår förmodan.

Kjerman: Hwem hafwa de nu i Swerige, som tager sig an de Allmänna Affairerna, och wårdar Hushållningen wid Krona och Banque, sedan jag öfwergifwit Administrationen? Och sakna ej Swänskarne ännu min nitiska åtgärd, til befrämjande af Kronans och Banquens bästa? Hafwa de redan glömt, huru jag utskeppade redbart Mynt ur Riket, styrde Wäxel-Coursen, så at han ej fick falla för lågt, samt många andra Tjenster, hwarföre alt Riket har at tacka mig, som med ofötruten omsorg och möda städse gått Riket tilhanda?

Guntlack: Jag har utstått större Beswär i mian sagar och haft mera möda, för mindre belöning.

Kjerman: Men du har ej gjordt Publicum några Tjenster, som jag har gjordt.

Guntlack: Jag har endast haft at göra Private Personer. Jag har blott sökt min egen winning. Jag har bjudit til at rikta mig sjelf, på andras bekostnad. Jag har således egenteligen tjent mig sjelf och åtlytdt mina snåla begär; men i stället för att förwärfa mig rikedom och anseende, har jag därigenom blifwit fattig, och därmed skadat både mig sjelf och andra. Men at åter komma til Bror Kjerman; så hörde jag i min tid ej omtalas, at Swänska Folket saknade hwarken Bror eller hans Tjenster; utan man trodde, at det nog lärer ännu gifwas dem i Swerige, som äro hugade at göra Riket slika Tjenster, som Bror i lifstiden gjorde.

Kjerman. Jag frågade: Hwem som nu för tiden mäst tar sig af Hushållningen, rörande Kronan och Banquen? Har du ej hört talas om någon, som i det hänseendet gjordt sig namnkunnig?
Guntlack: Jag wet ej stort af sådana Saker; men den namnkunnigaste Man jag hört omtalas, såsom stark banco-hushållare, är Helleday, som warit banco-Commissarius.

Kjerman: Men, hwad gjorde Helleday så namnkunnig? Eller: Hurudan har hans hushållning i Banquen warit? Kan du därom gifwa mig en fullständig underrättelse?

Guntlack: Ryktet har gjordt honom namnkunnig, men hwad hans Hushållning i Banquen widkommer, så är det en hemlighet, som ej många i Swerige lära känna, til hela sin widd: det torde wwäl blifwa uppenbart i sinom tid; men när jag lefde, wiszte ej Folket mera at säga därom, än blott, at han gjordt et ansenligt tilgrep i Banquen.

Kjerman: Wet du då intet mera, at fråga därom?

Guntlack: Nej, jag har mig den Saken föga bekant; ty jag har aldrig warit kännare af Banco-Affairer i mina dagar. Jag har enast öfwat mig på at bestjäla Private Hus; men Banquen har jag ej kunnat komma åt: och, ehuru mina begär ej alltid warit så låga, at jag ju icke ock någon gång wågat tänka på Banquen; har dock sådana tankar genast hos mig blifwit qwafde, dels af fruktan för det straff, som är Banco-Tjufwars tilbörliga lön, dels ock, för det jag warit främmande och obekant i Banquen, och således ej haft så godt tilfälle at stjäla där, dels ock, för det jag wetat at Banco-Hwalfen förut blifwit wackert tömda på redbart Mynt; så at jag trodt mig wara den argaste Tjuf under Solen, om jag ej skulle låta Banquen få hafwa Sedel-Myntet i fred.

Kjerman: Jag finner ej annat, bror Guntlack, än at icke Sedel-Myntet, när det gäller, är långt bättre och wigare, än redbart mynt.

Guntlack: Och därtil med beqwämligare och lättare til at stjäla. Jag har sjelf funnit nyttan däraf; men när jag stulit Redbarheter, har jag haft mera omak och snarare blifwit exponerad: därföre bifaller jag hwad bror säger, och tror Sedel-Myntet är bättre.

Kjerman: Hwad Cours hafwa de nu på Swänska Beursen?

Guntlack: Jag har sagt, at jag föga förstår mig på Coursen, och därföre wet jag ej eller at säga, huru hög Coursen war den sista post-dag jag lefde, och det så mycket mindre, som jag då ej hade tid att tänka på sådana. Jag ahr aldrig stulit på Beursen, ej heller warit Wäxel-Winglare. Nog har jag hört Folket mycket tala om Wäxel-Ryttare; men jag känner ej sådant Folk, ty jag har aldrig warit af Rytteriet, utan af det gemena Fot-Folket, som ej förstå sig på annat, än dyrka up Dörrar och Lås, föröfwa Inbrotts-stölder.

Kjerman: Ehuru du warit en nedrig Tjuf; har du dock ibland wisat prof af qwickhet och fintlighet, såsom: när du flere gånger behändigt rymt ur Arresten, och kommit på flykten.

Guntlack: Om jag ägt någon slags färdighet uti min lilla Krets; så döm sjelf, Bror Kjerman, hwad Stor-Werk jag kunnat uträtta, om jag haft Handels-Genie, och tillfälle at få insigt och öfwa mig i Wäxel-Saker.

Kjerman: jag tror du hade då blifwit en mästerlig Bof, och om du fått ockra på Wäxlar och styra Cours, lärer Coursen snart hafwa blifwit 200 Mark.

Guntlack Och jag tror: at tilfället har ofta gjordt Tjufwen. Far wäl, kära Bror!

Härmed slutade Samtalet imellan Kjerman och Guntlack, för denna gången, och de skildes åt. Om de flera gånger komma at träffas och talass wid, och man med Swedenborgiska Posten får weta något däraf, wil man ej underlåta, at därom lämna Allmänheten nöjaktig underrättelse.