[Titelblad]
Samtal,
imellan
CARTOUCHE,
LASSE TYSK
och
JACOB GUNTLACK
I de Dödas Rike.
-
Stockholm,
Tryckt i Kongl. Tryckeriet, 1771.
[Text]
Jag undrar högeligen, Min kära Bror, Lasse Tysk, huru ni tilgår uti wåra Fäders Bygder, om de ännu hafwa tilgång och förråd på så namnkunniga, fintliga och målskickade Män, som wi uti wår lefwande Period warit, som wiszerligen wisat prof af mycken färdighet och qwickhet uti wåra under händer hafwande Werk och Affairer; Säg Min kära Bror Lasse! Hwad menar du? Tror du wäl, at någon nu för tiden kan finnas, behjärtadt kan träda uti wåra fotspår, at han kan lämna det Allmänna et odödeligt och så betydande namn af fintlighet efter sig, som du och jag, emedan jag fullkomligen tror, det wåra namn ännu lefwa uti en stadig och undranswärd åtanke hos Efter-Werlden.
Lasse Tysk. Min käre Bror Cartouche! Du tycker wäl ej illa, at jag kallar dig Bror tillbaka, efter du kallar mig Bror; ehuru wi ej warit Landsmän eller lika högt studerade, så tycker jag dock, at wåra ej mycket olika bedrifter nästan befalla mig kalla dig Bror; du wet också, at jag uti min tid ej eller warit så oskickelig i mina göromål, at jag just därföre bör skämmas at kalla dig Bror; du wet ock, som du sielf säger, at mitt namn, så wäl som ditt, ännu uti en undranswärd åtanke hos Efter-Werlden lefwer, Och således kallar jag dig odisputerligt Bror, och – - -
Cartouche. Jag har ej talat om warken Landsmän eller Studier, ej eller nekat dig kalla mig Bror, emedan du är en lika så väl meriterad Man, som jag, och just ej har någon ting at träta om; men swara mig nu allenast på min fråga: om du tror eller wet, at någon så betydande och widt nmankunnig Mann uti i vår Profession kan finnas som du, Min kära bror, och jag warit?
Lasse Tysk. Min Kära Bror! du sätter mig en nog benig fråga före, som jag wäl har mycken swårighet til at beswara; dock har jag af ryktet förnummit, at det skal finnas en ej så päfwem och osluger Gosze, wid namn Guntlack, som redan wisat prof af en förunderlig qwickhet uti sina företagande Ämnen; och, som jag tror och förnummit, så lärer lyckan snart nog, äfwen så wäl för honom som för mig, blifwa nog trång, då du Kära Bror, så wäl som jag, får tillfälle, at widare tala med honom sjelf därom, eljest wet jag just ingenting, som kan äga något företräde för honom uti wår profession.
Cartouche. Hwad, Min Kära Bror! så hör jag då, at wår Profession ännu idkas af qwicka Snillen, och ej aldeles är bortskämd af dumma klåpare, som til en stor myckenhet fants uti min tid och ännu lära finnas, hwilka så när aldeles skämt bort en så behändig och lätt Profession, emedan den, som du sjelf wet, är ganska mycket, åtminstone på den tiden, inskränkt, och strängeligen förbuden at idkas.
Lasse Tysk. Ja, Min Kära Bror Cartouche! du har därutinnan ganska rätt; ty jag wet, at jag också war åtskilliga gånger rätt illa exponerad för mitt behändiga och fintliga handtwerk, och det mästadelen för mina dumma compagnioner, som mig därutinnan behjelplige word. Men se, Min Kära Bror, hwad är det för en Man, som kommer osz där emot? jag tycker mig förut kunna gisza, at wi uti honom lära finna en fötrolig Wän och Bror; tala du, Min Kära Bror Cartouche, honom allenast til, at wi må förnimma hans namn och Fädernesland.
Cartouche. Wälkommen du Främling til wåra Parker, hwad heter ditt namn och Fädernesland?
Främlingen. Mitt namn är Jacob Guntlack och mitt Fädernesland är Swerige.
Lasse Tysk. Heter du Guntlack och ditt Fädernesland är Swerige?
Guntlack. Ja.
Lasse Tysk. Är du den samma Guntlack, som warit så beryktad och namnkunnig ibland Allmänheten för dina qwicka och fintliga tilgrep uti wår nog förut bekanta Profession; så wele wi hädanefter kalla hwarandra Bröder?
Guntlack. Jo men; jag har wäl aldrig warit blyg eller skuggrädd, och mindre kan det pasza sig för mig nu; därföre låt mig äfwenwäl få weta edra Namn, emedan I lären wara äfwen så goda Buszar, som jag.
Cartouche. Jo! Har du någonsin hört talas om den Fransyska Cartouche?
Guntlack. Jo.
Cartouche. Jag är den samma, och denna min Följeslagare är den namnkunnige Stor-Tjufwen Lasse Tysk.
Guntlack. Det kan jag aldrig tro.
Cartouche Jo, jo; war övertygad därom; wi äro de samma; berätta du osz om dina hafda Öden och Fataliteter, och hwad som bewekt dig, uti din bästa Ålder och Ungdom, at besöka de Dödas Boningar och Hemwist.
Guntlack. Nå min fan! mina bistra Öden winna dock nu en märkelig lindring, i det, som jag näppeligen kunde tro, at jag här skulle finna så långwägade Wänner och Bröder, som warit så betydande Företrädare för mig uti det samma Hantverk, hwaruti jag mig stundeligen öfwadt, nämligen, det behändiga och wiga Snatteri-Ämbetet, och kan jag med skäl säga, at jag aldrig, ehuru flitigt jag sökt, träffat någon, som kunnat duka upp emot Eder; ja, jag har icke en gång sjelf kunnat förskaffa mig så långa och wiga finger, som jag dem åstundat, för at ernå någon likhet med mina Företrädare, som jag så mycket hört omtalas och ständigt haft i tankarna.
Lasse Tysk. Min käre bror Guntlack! du må ej wara så öfwerflödig uti berömmandet om wåra bedrifter; ty du har sjelf warit en af de slugaste och fintligaste Tjufwar, både under och för din tid; du har äfwenwäl, som jag förnummit, uppå et behändigt wis practiseradt dig utur åtskilliga Arrest-Rum och Fästningar; du har aldrig warit rådlös eller modfäld, utan ständigt förslagen at finna utwägar, för at undfly dina olyckor och motgångar.
Guntlack. Det kommer aldrig i mitt hufvud; ty då hade jag ej blifwit hängd.
Lasse Tysk. Ja, ja; jag förstår nog, Kära Bror, du lär ej kunna tåla, at det allmänna Ordspråket: egit beröm luktar alltid illa; skal sannas på dig
Guntlack. Ja, det är ganska riktigt.
Cartouche. At du blifwit hängd, Min kära Bror! det är ej så underligt; men wi skola ej förnöta tiden med så många onödiga krus, utan berätta du osz allenast något nu, som kan uppfylla wår wett-girighet med några nyheter, samt om wåra namn ännu äro ihogkommne och bekante hos den lefwande Werlden.
Guntlack. Nog kan jag ha många nyheter at berätta eder; men jag erinrar mig en ting; jag wet ej, om jag wil kalla Er Bröder, emedan jag ej länge sedan war i samtal med en ganska hederlig och stålter Gubbe och Bror, hwars namn är – - – - dock tyst, jag wil ej nämna honom så länge, utan endast wara nögd at profitera af eder närwarelse och samtal.
Cartouche. Hwad! Wil du ej wara Bror med osz?
Guntlack. Jo, jag lärer åtminstone ej kunna finna anständigare och wärdigare Bröder för mig, än Eder.
Lasse Tysk. Och ändock sade du: jag wet ej, om jag wil kalla Er Bröder, emedan jag talt med – - – -
Guntlack. Å, Käre Bror! du bör ej taga det så illa up, ty jag hade ingen mening därmed; det war allenast en sort onyttig Ambition och Phantasie, som upsteg hos mig, emedan jag kom ihog den storordiga och stålta Gubben jag förut talt med, och tyckte mig således ej wara mindre Karl, än han.
Cartouche. Kan du då ej säga osz hwad det är för en Man?
Guntlack Nej, Min Kära Bror! du bör ursäkta mig, at jag ännu ej wil nämna hans namn; men framdeles skal jag ej undandraga mig att berätta det, tillika med flera andra Nyheter och Hemligheter.
Lasse Tysk. Du måste, Min käre Bror, wara en rätt underlig Karl, som ej wil berätat osz något, hwarken om det ena eller det andra.
Guntlack. Och jag tycker du måtet wara långt underligare, som wil tvinga af mig en Berättelse, som jag ännu ej wil låta dig weta, det är nog, at du framdeles får weta den.
Cartouche. Nå, nå, Kära Bror! förtreta dig ej så mycket öfwer wår Sällskaps-Bror, Lase Tysk; du wet ju förut, at han också, så wäl som flera andra wåra Gelikar, har sina fel; wi skola ej widare fråga dig om den Mannen, uppskjuta den frågan, til desz du sjelf behagar at förnöja osz därmed.
Guntlack/. Du, Kära Bror, talar som en förnuftig Man.
Lasse Tysk. Än jag då? Talar jag som en Skälm?
Guntlack. Som en Skälm, kan jag wäl intet säga; ty då skulle jag skämma mig sjelf, emedan wi äro Bröder och idkadt et och samma handtwerk; men du är så nyfiken at fråga mig om Saker, som jag ej wil berätta dig nu, utan framledes, som jag förut sagdt; och därföre tycker jag du kan låta säga dig; du wet ju, at jag är en ordhålen Man och ej en sådan, som löper med fladder; om du det gör, så äro wi lika så goda Wäuner, som wi förut warit.
Lasse Tysk. Ja, Kära Bror! jag tror dig på dina ord.
Guntlack. Se här har du min hand; det jag lofwat skal jag uppfylla.
Cartouche. Du måtte wara en rätt hurtig och belefwad Man, Min Kära Bror Guntlack.
Guntlack. Ingen ting at skryta af, och knapt til husbehof.
Cartouche. Jag tror Lasse Tysk har rätt; du wil ej bliwfa berömd. Ja, intet med munnen allena.
Cartouche. Det är ganska riktigt; men, Min Käre Bror! wil du ej heller gör amig til wiljes, at berätta det, som jag frågar dig om.
Guntlack. Jo, altför gärna, Min kära Bror; men nu har jag ingen tid öfrig; jag måste först gå bort med en annan, wid namn Göthen, som jag ej ännu talt med; at Edra namn ännu lefwa, det ha Ni förnummit, och at jag blifwit hängd, det wet Ni, och hwilket är den senaste Nyheten jag kan berätta Eder; men kunnen I nu berätta mig, hwar jag skal träffa Göthen, så gören I mig en stor tjenst, emedan jag ännu är obekant här å orten.
Lasse Tysk. Jo, alltför gärna, Min Kära Bror! jag skal följa med dig til honom, om du tillåter mig, at göra dig sällskap.
Guntlack. Jo, rät wäl; än du, Bror Cartouche! wil du ej göra sällskap?
Cartouche. Nej, ännu får jag ej tid; men jag wil straxt komma efter. Adieu.
Guntlack. Farwäl.
Härwid slöts för denna gången Samtalet imellan Cartouche, Lasse Tysk, och Guntlack; men de lära snart nog, efter Guntlacks sista utlåtelse, träffas, at fortfara widare uti sitt påbegynta Samtal, då antalet, som jag förut tycker, lärer blifwa påökt med Göthen.
