Guntlacks Egenhändiga Swar Uppå desz Äre-Minne. (1770)

[Förstasida]

GUNTLACKS
Egenhändiga Swar
Uppå desz
Äre-Minne.

Stockholm,
Tryckt uti Kongl. Tryckeriet, 1770.

[Verser]

Om Wåren börjar all ting bära
Sin grönska som snart tager af,
Och när som Lien börjar skära,
Så faller det och ned i qwaf.

Jag skulle wäl i sanning tacka
Den mig et Sådant Minne skänkt;
Men jag nu swarar det tilbaka,
At det mig mera hafwer kränkt.

Det är wäl wiszt at jag är saker,
Til fel och drifter jag har gjordt.
Men akte sig, han ej så raker
Förgriper sig, at det blir spordt.

Jag wil be GUD i all’ min dagar,
At det ock icke måtte ske,
At han med lyckan sin så lagar,
Så han i gropen faller ner.

Men akta dig, du ej så lefwer,
At du i werlden rymma må.
Låt si, om det då blir din heder
At som en hamn tilbaka gå.

Jag hoppas ej at bli osalig,
När jag från werlden skiljes hä’n.
Och sedan wandra här ostadig,
Det lärer blifwa alt för sent.

Och när det mig en gång så händer,
At jag ur tiden måste gå;
Så tror jag wiszt at GUD mig sänder,
Sin hjelp den jag fast hoppas på.

Om nåd mig skulle blifwa skänkter,
Så torde det då blifwa swårt
För afunds-tungan som nu tänker,
Min sak at göra alt för hård.

Jag lemnar alt i HERrans händer,
Och blifwer säker i hans Wård.
Är det hans wilja och så händer,
Så blir jag hulpen och får nåd.